I brist på internet har jag samlat på mig blogginlägg som aldrig publicerats. Här är ett.
Jag skriver detta och det är den första maj. Valborg har väl precis varit i Sverige men det känns så sjukt långt borta. Alla små och stora traditioner har sakta försvunnit ur våra minnen och allt som är svenskt har stannat kvar på andra sidan kontinenterna.
Våren har nog också kommit till Sverige och sommaren och vintern har väl slagits på hästar nere vid havet i bortsahusen? Likt varje år.
Igår lyckades vi få lite hemmakänsla i det lyxigaste boendet hittills. En egen lägenhet!
Två sovrum, två badrum, eget kök, vardagsrum med tv och tillsammans med två fantastiska vänner från malmö kan man nog tro att vi är i paradiset trots allt.
Imorse vaknade vi av att livräddarna nere på stranden uppmanade folk att hålla sig inom de röda och gula flaggorna och under natten har havets brus låtit högre än den stora vägen nedanför, det känns att vi är tusentals mil hemifrån.
Jag har legat i feberyra i snart två nätter och tre dagar och orkar knappt stå. Men om man ska tro på ortnamnet befinner jag mig faktiskt i paradiset och jag är minsann lycklig!
Sakta börjar ångesten för hemresan komma, den jag förstod skulle komma långt innan vi ens bokat resan. Vi fick höra att vi efter detta kommer spendera resten av livet att söka efter något bättre än det vi har, försöka hitta något som det här. Hur kan man låta bli när man en gång fått uppleva detta på riktigt?
Detta är vår vardag nu. Paradisstränder, turkost hav, andlöst vacker natur och ändlösa horisonter. Kan man komma hem till Sverige och acceptera vardagen? Eller ska man fortsätta leva i en dröm.
Jag vet att Bernt kommer behöva släpa mig in på flyget den 29maj och jag hoppas innerligt att jag en gång får komma tillbaka till detta paradis.
Livet är så lätt. Men ack så svårt.
Det var kul med opera huset, så kul att halva minneskortet är fullt med bilder på det.
Vi tog en tripp till blue mountains och satt på klippor.