Vet inte om jag är den enda som då och då hittar en massa random texter lite här och var.
Texter jag skrivit i en feberyra eller kärleksrus, döpt till något helt ologiskt och sparat på ett ställe någon aldrig kommer att titta.
Idag skulle jag öppna en mapp och råkade av misstag öppna dokumentet:
Note to thyself
Låter ju väldigt spännande, så jag väntade tålmodigt på att det segaste programmet i datorns historia skulle öppnas och detta är tydligen vad jag ville att jag själv skulle komma ihåg
Note to thyself: Stop falling in love with random guys and start figuring out what to do with your life.
Mål:
Tjäna pengar på något kul.
Ägna resten av tiden till att spela musik
......
Så, Jag säger tack till förflutna Anna och hoppas på att jag inom en snar framtid lyder mitt egna råd.
Blev en väldigt fin söndags utflykt idag. Hamnade på träningscenter utanför stan och simmade i en timme. Gym en timme för att gå en lång promenad hem. Dessutom var vädret helt underbart och nu är jag helt död. Tror träningscentret är en av de finaste jag varit på. Otroligt inspirerande.
Är nu uppe i tre träningstillfällen av mina hundra! Hur många har ni lyckats skrapa ihop?
Fick världens finaste jordglob av Agnes, finaste skrivbok jag sett av Bernt och ett bidrag till resan från mamma och Peter!
Jag är så lycklig! Hela min familj är här, det är sol ute och vi ska på kakbuffe snart!
Dessutom har jag fått en massa grattis av alla underbara vänner man har!
Jag är världens lyckligaste idag!!
Det finns en gammal man jag såg första gången i september förra året.
Då satt han på uteserveringen utanför konditoriet på samma gata som mitt jobb.
Och jag såg honom under hela den månaden.
Varje dag drack han svart kaffe och en smörgås.
Jag började på något sätt sympatisera med honom och göra upp om hur hans liv såg ut.
(som jagförut sagt att jag har som vana att göra). Som om jag kände honom.
Så gick det många veckor och han var inte där. Började nästan bli orolig. Men så en dag satt han där igen.
Och dagen efter det. Fast den dagen regnade det kolosalt mycket och jag kunde knappt ens se upp från under min huva utan att snubbla för regnet dränkte min syn.
Men där satt han, ute, i början på november i spöregn och drack sitt kaffe och åt sin genomblöta macka.
Och då blev jag sur, för personalen hade inte ens dragit ut markisen över hans huvud.
Så började jag se honom på bussen också. Min buss, tre stopp ifrån min hållplats.
Varje morgon hela vintern gick han på bussen och varje dag bar han sin tunna beiga trenchcoat och sin rutiga basker. Och jag som frös i min tjockaste vinterjacka.
Och jag tänkte att han också måste frysa, men han verkade alltid glad.
Så idag kl 9.13 klev han på bussen igen vid Anton Grevskotts vei och jag log.
Jag log för att han hade en så fin och varm vinterkappa på sig och jag tänkte att han kanske fått den av en gammal kärlek i julklapp. Och det gjorde min dag.
Blåbärskex, rökt laxs, kaffe och rosa tröja. En vanlig dag på jobbet.
Saknar Sverige, redan!
Vill hänga med vänner på cafeen och barer.
Vill laga mat i mitt kök!
Fast jag kom på en sak till som är bra med Norge:
- dom säger tusen tack, hjärtligt tack, tusen hjärtligt tack osv stup i kvarten. Som vi säger tack säger dom tusen hjärtlig. Och det är så fint. Och man blir glad och känner att dom verkligen menar det. Det gillar jag nästan mest med Norge.
Hyrda kockar från Ricahotell, massa härliga folk, öppen bar, fem små desserter lagade av vår egen konditor, Bernt som trubadur och glada folk som slutade med efterfest på ett annat julbord där vi tydligen inte var välkomna.
Anna talar skånska men har flytt skåne sedan en lång tid tillbaka. Nu har hon sitt hem där hatten ligger.
En rastlös själ som inte kan stanna allt för länge på samma ställe. I mars åker hon på en tre månaders upptäcksresa i Nya Zeeland och Australien.
Längs sina resor runt om i världen finns pennan och kameran i högsta hugg och det är text och fotografi som ligger närmst hjärtat.
Välkommen in till värmen i Annas digitala rum.
- Vardagsting